Funderar ofta på vad som får en att gilla ett visst spel mer än andra, alltså djupet mer än instinkten :-D

Självklart är ingredienser som tema, utseende, flow, ljud och liknande självklara viktigheter, men vissa spel "somnar in" efter ett tag trots att dom uppfyller ovanstående.

Vad får en då att fastna för just ett spel framför andra?

Vitsen med flipperspel var ju i grunden att skaffa sig mycket poäng, kanske en extraboll och givetvis ett frispel.

Sen kom alla roliga "toy´s" och udda detaljplaceringar med i bilden som lockade spelarna.

Sen kom det multiball´s och sk "wizard-mode" in i spelen...nu har vi "allt" i alla spel.

Poäng vill man ju ha i slutänden för att få frispel och kunna skriva in sig som GC, men under spelets gång så drivs jag uteslutande av att ta mig till final eller "wiz-mode".

Några få spel engagerar mig i att slutföra startade modes, så som TS där jag nästan ser varje mode som ett "wiz-mode", eller AFM´s jakt på superjackpot snarare än poängen i sig
:-P .

CFTBL´s orättvisa och ganska ofta omdebatterade poängutdelning vid jackpot och främst superjackpot bekymrar inte mig, för jag ser mest fram emot att starta jakten igen...och gärna med 4*playfield, bara för att det är svårare.

(har en svag aning om att detta ämne varit uppe i liknande form tidigare)

Är jag ensam om att jaga wiz-mode på detta sätt?



Stefan

Fasen Stefan...jag skulle ju gå å lägga mig nu juh! Nu MÅSTE jag ju sitta här å filosofera över vad man fastnar för och vad man vill uppnå när man spelar. :-P

För mig är det nog så att jag jagar wizmode på en del spel, å poäng på andra (å ibland lockar nog båda lika mkt). Ta exempelvis MM. Där är det BFTK som är målet för mig. Att uppnå det målet innebär en "rush" för mig, en otroligt skön känsla. Orsaken är väl att BFTK är ganska svårt att klara i jämförelse med andra spels wizmode.

Om man istället kollar på syskonspelet AFM handlar det istället mer om poängen. Har på senare tid fått uppleva en rejäl "rush" när jag lyckats plocka många Victory Laps med högt poängvärde. Ljudet och animationen förstärker känslan av att här bara "susar" det hem poäng! :-)

Nyckeln tror jag är ordet "UTMANING". De spel jag gillar erbjuder oftast en distinkt utmaning som man inte kan klara av slentrianmässigt. Det kan vara rättframt i form av att klara wizardmode, men även lite mer "djupare" uppgifter som att kombinera en playfield-multiplier med ett bra mode, eller att maximera Victory Laps och liknande.


Just vad man jagar, vad man har för mål, verkar även påverka ens resultat. Om jag har som mål att uppnå BFTK, så blir det svårt att komma så mkt längre än så. För när jag väl uppnått mitt mål försvinner mitt fokus och min koncentration, och snart nog försvinner även kulan ned bakom flipprarna...

Samtidigt påverkar ju ens tidigare resultat vad man sätter för mål! Det vore ganska meningslöst om jag satte upp målet 300 Mdr på AFM. Därför sätter jag upp mål som jag vet är inom rimlighetens gränser. Å efterhand som man klarar sina mål sätter man upp nya.

När jag var nybörjare handlade det mycket om att hålla igång multibollar, få knack, plocka nån exraboll. Idag är jag en mer van flipperspelare. Jag spelar mkt, men tillhör inte alls toppskiktet i spelförmåga. Detta innebär att jag ofta har mål som handlar om att nå wizardmode. För en spelare som är riktigt duktig handlar det förmodligen mer om höga poängmål, maximera poänggivande spelsekvenser eller "antal varvningar".

Jag skulle tro att vad som får oss att fastna för olika speltitlar är en kombination av vad spelet erbjuder oss i form av utmaning och spelkänsla. Å då förstår vi alla varför TOM är världens bästa flipperspel! :-D

Vi ligger rätt nära varann i spelförmåga (förutom på RS)

Ha!! Jag giva dig på moppo hela tiden (förutom på RS)! Du glömt? Jag påminna dig på Sthlm Open... :-P

Nej, men allvarligt talat så stämmer det. Å jag tycker det är riktigt kul att ligga på den här nivån i spelförmåga :-D

En grej som uppenbarade sig för mig häromdan bara - har man väl lärt sig ett spel utan & innan blir det inte lika roligt att jaga hajskår längre.

Sant, till viss del. Man kan tycka spelet är oerhört roande, men själva "hajskårandet" känns mindre intressant. Men som i T2-fallet blev det snabbt så att till slut var det bara spelkänslan och poängmålet som betydde ngt. Spelet lärde man sig utan å innan ganska fort.

jag tror att dom flesta vill gå runt spelen när det känns nytt men har man spelat det ett tag å vet hur det funkar så letar man nog poängmöjligheterna för att höjja sitt scorer?