FICK DEN HÄR PÅ MAIL IDAG - DEN ÄR RIKTIGT BRA!
(tyckte vi på jobbet i varje fall)
**************************************************
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil i uppförsbacke - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som rasade året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en 5:a i snitt, trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket där de jobbade för 50 öre i timmen, så att de kunde hålla familjen från att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så, skulle minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur svårt jag hade det när JAG var liten och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när medelåldern närmar sig med stormsteg, kan jag inte undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Ungarna idag har det så förbannat lätt och softat!
Jag menar, jämfört med min barndom lever de i nån sorts utopi. Jag ogillar att säga det men, dagens ungdom, vet inte hur bra de har det.
När jag var barn så inte fan fanns det nåt Internet. När vi ville ha reda på någonting, fick vi gå till biblioteket och med viss möda slå upp det själva.
Det fanns ingen e-post heller. Vi var tvungna att skriva ett brev med penna och papper och sen gå till brevlådan och posta det. Efter det tog det kanske en vecka innan brevet kom fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka. Idag chattar ungarna med varandra mellan olika städer och länder och på några sekunder vet alla om vem som gjort slut med vem och allt annat skvaller.
Det fanns inte heller MP3 eller Napster. Om man ville stjäla musik så fick man gå till skivaffären och snatta den, men det gjorde man ju förstås inte, för hur lätt var det att få in en LP-skiva i fickan. Eller så fick man vänta tills på lördag och hoppas att Kaj Kindvall spelade låten för att kunna spela in den på band, men Kaj brukade vanligtvis snacka över början på låten och sabba alltihop ändå.
Vi kunde minsann inte ladda hem porr. Man var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett nummer av "Fib Aktuellt" i tidningskiosken. Antingen det, eller oftast så fick man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de alternativ vi hade...
Telefoner… Ordet ”mobil” var inte uppfunnet. Idag är det nästan katastrof om ungarna glömt mobilen hemma eller om kontantkortet tagit slut. Vi hade inte sån’t lyx som "samtal väntar". Om du snackade i telefon och någon annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det "nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen aning om vem det var. Det kunde vara tråkiga Bengt, din lärare, din mamma, en försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och ta en chansning – tänka sig!
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation TV-spel med högupplösande 3D-grafik heller. Vi hade Atari 2600 och senare Tetris. Du kunde lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället. Ute på lokal kunde man spela "Pong" och "Space Invaders" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant och det fanns inte massor med levels och olika vyer och bilder - det var samma bild - oftast i svart/vitt - hela djävla tiden! Det fanns inte några böcker och tidningsartiklar om "Hur man vinner i...", för om det hade funnits en "Hur man vinner i Space Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunde inte vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog. Precis som livet självt. Överallt på varenda ölbar & café fanns det flipperspel. Nämn det för en dagens ungdom och han kommer inte att begripa något eller i bästa fall tro att du talar om något tråkigt dataspel.
En gång varannan vecka på lördag e.m. fick vi se på bio (10 år gamla filmer eller äldre) i skolans matsal och fick sådan förbannad träsmak av stolarna att vi knappt kunde sova på natten. De enstaka gångerna man fick gå på riktig bio fanns det oftast inte någon "stadiumplacering". Alla säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig, så fick du gilla läget. Surround-ljud – ha, ha, nä, nä… och vi fick vänta 1 år på att filmer som Indiana Jones skulle komma till Sverige från U.S.A. och sedan gick samma film ibland 1 helt år på samma biograf. Det tog nästan 3 år innan första Star Wars visades i Sollefteå.
Idag kan ungarna ladda ner nästan vilka filmer som helst t.o.m. innan dessa haft premiär i U.S.A. Och har man missat att gå på en ny film på bio, så är dem vansinninga för att vänta 2-3 veckor innan den kommer på DVD.
Inte fanns det nån hemmabio eller jäkla kabel-TV heller. Vi hade 2 kanaler utan text-TV. Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen. Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se på lördagsmorgnarna mitt i programmet ”Gomorron Sverige” Fattar du!? Vi fick vänta HELA VECKAN för att se 10 minuter tecknat, era bortskämda små skitungar!
Inte heller fanns det nåt Bolibompa med blonda yppiga program-ledare. Vi fick se Clownen Manne, Tårtan och nån jävla tåmte i en regnbågssoffa som lallade om böcker och så förstås Staffan Westerberg ”Vilse i Pannkakan” som förstörde mångas liv för lång tid framöver. Det har satt sina spår...
Det är det jag säger, barnen har det alldeles för lätt idag! De är bortskämda! Jag svär, de skulle aldrig ha klarat sig en vecka på slutet av 70- eller början på 80-talet.
Men jag é inte bitter…
EDIT:
Vilse i Pannkakanmera Vilse...