Ett av mina större steg i trappan kom faktiskt när jag bröt+stukade armarna i sommras.
Första veckorna kunde jag inte spela över huvud taget, och det var så klart inte bra.
Men senare kunde jag Svennebanan-spela, dvs trycka på knapparna men med kassa armar hade jag ingen som helst möjlighet att nudgea spelet. Det var helt enkelt fysiskt omöjligt.
Jag märkte då att jag, av tvång, blev mycket bättre på att lista ut exakt vilken flipperspets som kunde nå bollen när den var på väg mot mitten.
Jag fick en ny "kyla" i mitt spel då det bara fanns en väg ut, träffa bollen där den kommer, utan möjlighet att trixa till bollbanorna med friktion eller stötar.
Nu är mina armar bra igen, och tycker själv att jag presterat aningen bättre än tidigare i de senaste tävlingarna. Tyvärr börjar jag nu, när jag åter fysiskt kan, falla tillbaka till att "räkna med" att jag kan nudgea bollen dit jag vill.
Nerver är så klart ett problem även det. Senaste exemplet var när jag blev utslagen på Cactus Canyon av PAT på DCPO 2012 så fick jag för mig att jag skulle "tävlingsspela" utan att kunna reglerna. Det var fel beslut, bättre att bara slaska på

Edit: Rent allmänt är det ett mirakel att jag lyckas hålla den nivån jag ändå gör med tanke på hur lite flipperspel jag spelar i det stora hela.
Malmö är nu nästan helt uttömt på utställda flipperspel och att nöta på det enda jag har stående här hemma lär jag mig inte mycket av.
Återväxten i den här hobbyn ser otroligt dyster ut :-(